Jag måste rida för Anna fler gånger! Bompa var helt uuuuuundeeeeerbaaaaar!

Man blir beroende... (klicka)

Drog med mig världens bästa Anna till stallet :) Jättesmidigt för jag kunde stå och borsta medans hon mockade (a) vi passade även på att kamma igenom manen och svansen så den blev luftig och fin. Invigde det nya schabraket och de gula lindorna som jag köpte tidigare i vintras. Men kardborren på lindorna var för korta så det gick inte att knäppa på bakbenen så jag får ta och modifiera dem lite :)

Sitter och äter nybakad Focaccia med hemgjord hummus - mums!

Skrittade ut i skogen. Red barbacka, på långa tyglar typ hela tiden, i en timme. Jätteskönt men blev lite(okej, mycket) sur på honom för han vinglade hit och dit på vägen och skulle stanna och lukta på varenda "spår" som andra hästar lämnat -.- visst kan det vara okej någon gång men det är lika bra att vara "elaka matte" och inte låta honom göra det alls. När det är ridning så ska han koncentrera sig på det!

Igår låg jag hela dagen på soffan, hade baksmälla från timtal med sockerkickar ;) haha men seriöst så måde jag riktigt piss, snurrade i hela huvudet så fort jag ställde mig upp.

Ja jag hade ju min "sockerkicks-baksmälla" så det fick bli vila för Bompa ;)

Havrepappa hade lagt upp denna filmen på sin blogg. Var bara tvungen at göra det med. Hur sött är inte det här på en skala mellan 1-10? ^^

Som vanligt håller jag hårt i pengarna i början men efter första inköpet börjar det släppa och sedan går jag bananas! Är ändå nöjd för jag har inte gjort ett köp som jag ångrar (Y)

Okej, jag erkänner, jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att titta på banhoppning x) Men jag kom in till 1.40-hoppningen precis när Matrix och Lisen Bratt Fredricson skulle hoppa. Matrix är min tränares uppfödning och när jag var liten och alla avgudade Malin Baryard skulle jag såklart gå emot srömmen och ha Lisen som idol istället ;)

Det märktes att det var Torsdag för det var inte alls samma hålligång i publiken på Gymkhanan som det brukar. Men ekipagen var duktiga som vanligt och folk får säga vad de vill - hästarna tycker det är superkul!

Matte var och shoppde loss i GBG så några andra i stallet var snälla och tog stallet åt mig. Vila.

Tömkörde på ängen. Det är andra gången jag tömkör honom. Han är van och tycker är superkul men jag känner mig mest bara bortkommen så han passar på att leka med mig x) oftast sprang han det klassiska D:et - drar utåt på ena halvan av volten för att sedan snedda över andra halvan så kontakten blir åt helsike... men ja  jag får väl säga att det gick godkänt i alla fall. Nyttigt för mig att se honom från marken med, tyckte inte att han såg alls särskilt framtung ut :)

Jag har stått i stallet närmare stan och ridhuset i nästan två månader och snart är det dags att flytta hem igen. Så ja, det är väl dags att ni får se hur fint det är där :)

Bompa var jätterolig idag. Han var väldigt pigg och glad. Red på ängen och när vi kom dit var det redan två stycken som red där så det kunde ju bidragit till hans humör. Han skrittade på väldigt bra, igenom hela kroppen. I traven sprang han på som en blådåre men jag kände att han var lite hård i munnen och om jag skulle börja tjafsa skulle energin försvinna så jag lät honom pinna på ;)

SKRIVET AV iarelisa.blogspot.com LÄS FÖR SJUTTON GUBBAR - LÄÄÄÄS!

Om varför tjejer egentligen rider, och varför ingen lyfter på locket

Intresset för Sveriges hästvärld är obegripligt litet. Det finns tusentals stall och ridskolor över exakt hela landet. Hundratusentals människor rider; det är Sveriges näst största sport. Trots detta pratar man häpnadsväckande lite om ridning, hästar och dem som sysslar med det.

Hästvärlden är starkt kvinnodominerad. Det finns killar i stallen, men de är i skrattretande minoritet. Under mina aktiva hästår, 1987–2003, utgjorde de kanske en promille av stallpopulationen (utan överdrift). Framför allt bärs stallen upp av alla unga tjejer som tillbringar nästan all sin lediga tid hos hästarna. 

Detta vet de flesta, och det finns också en mycket utbredd konsensus om hur stallflickor ”är”. Omgivningen är ganska överens om varför tjejer hänger i stallet, vad det är som driver dem och vad de får ut av att umgås med hästarna. 

Attityden här är ofta rejält överseende. Det är ju supergulligt med små flickor som älskar hästar! Bedårande. Småtjejer som bara har en sak i huvudet, som ritar hjärtan runt favoritponnyns namn i skolböckerna och pratar drömmande om nästa ridlektion. Gullegull. Och så brukar det menande påpekas att många tjejer slutar rida i tonåren, ja när de upptäcker killar i stället. Hehe.

Som om kärleken till hästarna skulle vara någon slags övning inför den dagen då man börjar ägna sig åt heterosexuell kärlek.

Den här bilden är extremt skev. Utomstående har enormt dålig koll på hur livet som hästtjej verkligen ter sig, vad det innehåller och vad det egentligen är som lockar med det. Det är i och för sig helt naturligt; givetvis kan man inte begära att någon som själv inte varit hästtjej ska veta allt om den tillvaron. Det anmärkningsvärda är dock att ointresset för att sätta sig in i denna omfattande tjejvärld verkar så monumentalt. Alla är helt nöjda med de beskrivningar som finns, trots att verkligheten i mångt och mycket representerar den totala – jag säger totala – motsatsen. 

Inget jag skriver här kommer att vara alldeles nytt för vare sig hästtjejer eller den som trots allt tänkt lite på saken och kanske (förmodligen med viss möda) sökt upp de få röster, texter och den lilla forskning som finns i ämnet. Vissa kommer kanske inte att hålla med mig; de kanske inte delar min bild av stallvärlden. Kanske var min ridskolemiljö helt annorlunda än många andras. Om detta vet jag inget, även om jag ärligt talat betvivlar det. 

De flesta som börjar rida gör det som barn. Som redan konstaterats kryllar dock stallen av unga tjejer – hundratals, tusentals – och de guidas i allmänhet genom hästlivet av äldre tjejer och kvinnor. Det är alltså en i princip enkönad miljö. 

Att som ung tjej hålla på med hästar är så många olika saker. Det är att älska en särskild häst så att man nästan dör. Det är att rykta den blank, fläta dess man, putsa sadel, träns och grimma och pussa den på mulen tusen gånger. Det är att ordna, pyssla, gulla. Göra fint för. Ta hand om. Ösa kärlek över. Det är att klappa kattungar på höskullen och läsa senaste Min Häst tillsammans med kompisar. Det är att plöja böcker om flickor som får en egen ponny och göra historien till sin, och det är att leka häst på skolgården. 

Så långt stämmer alltså bilden av stallvärlden som ett tjejigt, mjukt paradis där flickor får träna sig i att vårda och älska.

Men att vara hästtjej är också att bli sparkad av hårda hovar. Det är att få svidande hästbett över hela kroppen. Det är att bli trampad på tårna så naglarna svartnar och trillar av, bli avkastad både i manegens spån och ute i skogen – ibland så illa att man blir medvetslös, får hjärnskakning och/eller bryter kroppsdelar. Förhoppningsvis bryter man aldrig nacken, men det är det vissa som gör också. Att vara hästtjej är att under vinterhalvåret ständigt frysa. Satan vad man fryser. Man klär på sig sinnessjuka lager kläder, men man fryser. Och man är hungrig jämt, oavsett hur mycket matsäck man har med sig. Tro fan det när man är på plats klockan sju på morgonen och inte åker hem förrän klockan sex på kvällen och däremellan knappt har suttit ner en sekund.

Det är kort sagt jävligt härdande att syssla med hästar. 

Det är ett helt eget litet universum, stallet. Det är den enda arena jag någonsin kommit i kontakt med på vilken det kvinnliga könet helt dominerar men där det ändå inte handlar ett dugg om smink, utseende och snack om killar. I hästvärlden gäller helt andra spelregler än i den vanliga världen. Den näst intill totala frånvaron av män eliminerar något som är mycket grundläggande i vårt samhälle, nämligen spelet mellan könen och behovet av att hela tiden förhålla sig till det faktum att man tillhör den ena eller den andra gruppen. Hela det sexuella spelet – som existerar redan innan vi är könsmogna – försvinner.

I stallet handlar allt om hästarna och driften av anläggningen. Hästarnas välmående och skötseln av stallet kommer alltid först; om detta är alla överens. Att arbeta hårt, vara kunnig och ha talang – vara duktig på att rida och hantera hästarna – lönar sig. Det är en helt unik kontext att landa i som ung tjej. Det är nämligen inte riktigt så det funkar för unga tjejer i samhället i övrigt, att de vinner erkännande och status genom att exponera sin talang, skicklighet och vad de går för. 

Hela den sociala biten i stallet genomsyras av detta: Du kan eventuellt bli lite poppis genom att vara snygg eller rik eller en bra kompis, det vill säga på samma premisser som överallt annars. Men i stallet råder den fascinerande ordningen att även den som är ful, knäpp, tjock eller fattig får respekt om hon kan sin sak och är bra med hästarna. 

Det som gäller är alltså hårt arbete och en vilja att lära sig, att bli bra på det man gör. Att vara duktig leder snabbt till chanser att lära sig ännu mer. Man uppmärksammas, får rida de bättre hästarna, utvecklas mer. Man blir omhändertagen, satsad på. Man visar framfötterna genom att utveckla sin talang. Och det kräver dedikation. Man gör inte hästgrejen halvdant. De flesta stalltjejer är hos hästarna flertalet av veckans dagar. 

Detta gäller förmodligen inom andra sporter också, att den som lägger ner sin själ blir premierad. Men hästvärlden är för unga tjejer ändå en frontalkrock med resten av tillvaron, där i princip allt utom dina prestationer är viktigare. Att vara bra i skolan = inte status för 12-åriga flickor. I alla fall inte där jag växte upp. Utseende, kläder, att vara poppis bland killarna var det man strävade efter i det vanliga livet. Och så kom man till stallet där allt, allt, handlade om att bli bättre, kunna mer, få beröm av ridläraren på lektionen, lära sig hantera den besvärliga hästen. Det var sådant som gjorde att man fick respekt av de andra tjejerna. Det var det som stärkte självförtroendet och fick en att växa. 

Den populära bilden av hästtjejer är som sagt att de lockas av gullet. Att få ta hand om, pussa och älska. Och ja, detta är som sagt närvarande. Men att syssla med hästar handlar precis lika mycket om makt. Detta är inget som någonsin brukar diskuteras när folk ler åt stalltjejernas enorma dedikation och kärlek till hästarna. Att det handlar lika mycket om maktutövning. 

Det är nämligen såhär: Hästar är dumma djur. De är sociala, vänliga, lättlärda och i mitt tycke underbara djur, men de är i grund och botten dumma i huvudet. De drivs av sina instinkter, och dessa instinkter säger saker som ”bit”, ”sparka”, ”spring så fort du kan”. Att inte sätta sig i respekt hos hästen, det vill säga visa att det är du som bestämmer och att den måste göra som du säger, är bokstavligen livsfarligt för alla inblandade.Man ska alltså som tanig, förpubertal liten räka till människa hantera djur som väger ett halvt ton och se till att allt går väl. Det innebär i allra högsta grad att lära sig strategier för maktutövning. 

(OBS att jag här utelämnar diskussionen huruvida det egentligen är rättvist och okej att som i vårt samhälle använda hästar på det sätt vi gör, det vill säga för vårt eget nöjes skull. Jag diskuterar utifrån den hästtradition som de facto existerar; sedan kan man debattera om detta i sig är bra eller dåligt.)

Det här leder oss in på användningen av våld. För ja, med grund i behovet att visa hästen vem som leder flocken finns ett inte obetydligt inslag av våld i stallvärlden. Här finns givetvis stora skillnader mellan individer; vissa tror mer på morötter (hoho) än piskor. Och tvärtom. Men att hästar med jämna mellanrum får fysiska tillrättavisningar är ett faktum. 

Förklaringen till detta brukar vara att man måste tala hästens eget språk. En 1.80 hög, grinig häst som måttar en spark mot mig måste hotas med en spark från min sida för att förstå att jag, ledaren, inte accepterar beteendet. Annars kommer någon snart att stå där med ett hovavtryck i pannan och en hjärnskada. 

Så mycket för puttinuttigheten, således. Även de minsta tjejerna, som älskar pållarna mer än allt annat, lär sig snabbt att slå tillbaka när hästen biter efter dem. 

Här ska dock följande starkt poängteras: Den som använder övervåld i stall vinner aldrig respekt. Det finns tydliga gränser för hur mycket våld som är okej och i vilka situationer. (Återigen: Detta är naturligtvis öppet för diskussion. Hur mycket är ”okej”? Vem bestämmer vad som är ”okej”? Jag ger mig inte in på detta; det är en annan diskussion.)

Alltså: Som hästtjej tränas man i att sätta sig i respekt och att, om så krävs, använda våld i denna process. Det innebär att på ett ytterst konkret sätt hävda sig själv som auktoritet och ledare, något som i den vanliga världen inte direkt uppmuntras hos tjejer. Och vi behöver knappast gå in på i vilken mån det är acceptabelt för kvinnor att använda våld i det vanliga samhället. 

Det är som sagt drastiskt andra spelregler som gäller i hästvärlden. 

Att ha hand om hästar leder också till en gedigen träning i att ta på sig ansvar. I stall kan elvaåriga flickor ha ansvar för en hel häst, och tro mig; det är ett stort jobb. Man mognar fort. 

Överhuvudtaget väntas man som stalltjej hjälpa till med allt. Detta beror till viss del på att ridsporten inte åtnjuter särkilt mycket ekonomiskt stöd, vilket gör att alla på en ridskola måste hjälpas åt. I stall tar arbetsuppgifterna aldrig slut, och den avlönade personalen räcker inte till för att sköta allt. Det är inte ovanligt att 12-åringar har ansvar för hela kvällsmatsproceduren och stängningen av stallet. Man kan fundera på vad denna träning i att ta på sig ansvar gör för självförtroendet och insikten om vad man faktiskt klarar. 

Här skulle man visserligen kunna invända att kvinnor hela livet igenom tränas i att ta ansvar. Det finns dock en elementär skillnad mellan stallen och den verkliga världen när det gäller detta, och det är att man i stallet blir ordentligt belönad för att man tar detta ansvar. Det är en ständig spiral av större kunskap, större ansvar och därmed mer respekt och högre status. Till skillnad från den verkliga världen, där man i princip förväntas ta ansvaret utan att få särskilt mycket fördelar i gengäld.

Ansvaret utökas alltså i takt med att man blir duktigare och lär sig mer. Man kan inte avancera utan att också ta på sig mer ansvar; så ser ekvationen ut. Detta i kombination med det hårda arbetet, träningen i att sätta sig i respekt, hävda sin auktoritet och överhuvudtaget lita på sin egen skicklighet är förmodligen anledningen till att många av de kvinnor som tagit sig upp i näringslivets toppskikt är gamla hästtjejer.De är härdade, tuffa, vana att ta för sig och ta plats. Vana att styra, ställa, leda – och ta på sig ansvar. Det torde ge dem vissa fördelar i konkurrensen.

Den sociala sidan av stallvärlden är, som konstaterats, också den rätt speciell. Man befinner sig i en miljö där den absoluta majoriteten av befolkningen är tjejer och kvinnor och där vardagen jämfört med övriga livet är hårt, slitigt och smutsigt. Och farligt. Förr i tiden var stall manliga domäner; det var militärer och hästkarlar som visste att sköta de stora djuren. Nu har alltså kvinnorna tagit över en tidigare mansdominerad miljö, och de utför en massa sysslor som i resten av samhället anses hyfsat okvinnliga. Det är extremt mycket fysiskt arbete i stall, tungt sådant. Dessutom rör sig kvinnorna i en kontext nästan helt fri från den ordning mellan könen som råder i övriga samhället.

Jag återkommer ständigt till det unika i detta. Vilka andra ställen går att jämföra med hästvärlden?

På många sätt är stallet ett paradis socialt sett. Några av mina bästa vänner lärde jag känna i stallet. Sällan har man så roligt som med dem som delar ens allra största intresse, och såväl glädje som slit skapar starka band. Att utöver detta få vara ifred för killar och allt vad spelet mellan könen innebär är faktiskt guld värt.

Men sedan finns den andra sidan, som är rätt jäkla hård. 

I stall är hierarkierna skrivna i sten och omöjliga att ignorera. Äldst, erfarnast och skickligast med hästarna har mest att säga till om, utan undantag. De yngre lyder. Det är inte så mycket gullegull mellan stalltjejerna alltid; tonen är ofta ganska hård. All tid man lägger ner i stallet lägger man givetvis ner för att man älskar det man håller på med och helt enkelt vill lära sig mer bara för att. Men det handlar också om att klättra, att vinna status. Man sliter, och den som kommit upp en bit bevakar sin position noga. Man har hela tiden ögonen på sig. Alla fel och misstag noteras obönhörligt. 

Det är bland vissa populärt att hävda att det när kvinnor konkurrerar enbart handlar om att de vill vinna mäns gillande (och därmed status). Det intressanta här är naturligtvis att det ju inte finns några män att imponera på i stallen. Det är kvinnor överallt, och ändå klättrar alla som galningar. Vad beror det på? 

Svaret är, naturligtvis, makt. I stallet måste alla ta makten över hästen, men någon måste också ha den generella makten. Bestämma och leda. Och frånvaron av män gör inte att maktkampen uteblir, vilket man kanske skulle kunna tro om man är lagd åt det hållet. Det vill säga hävdar att enbart män bryr sig om makt. Tvärtom; kvinnor vill i allra högsta grad ha makt, och de kämpar hårt för den. 

De som har kommit upp i toppskiktet har skaffat sig sin status genom många års stenhårt arbete. Det är en hård kamp och en lång väg att klättra, något som härdar även den snällaste. Man blir ganska tuff av att hänga i stall. Några av de mest respektingivande och, ärligt talat, elakaste personer jag någonsin träffat har varit äldre hästtjejer. Stallchefen i mitt stall var en kvinna som kunde och visste allt, hade råkoll på sin värld och styrde med järnhand. Hon var aldrig taskig, däremot bister och hård som flinta. Henne var jag rädd för ännu när jag var 22. 

Efter all denna kamp om makten kommer dessutom ansvaret. Som sagt, i takt med att man klättrar på stegen får man också mer ansvar. Den som har makten har också ansvaret – och det är tungt att bära. Kom ihåg att stallmiljön inte är ofarlig; är det du som bestämmer är det också ditt jobb att se till att varken hästar eller barn blir skadade. Vilket är en ständigt överhängande risk. Inte konstigt att stallchefer inte alltid har så mycket tid över för att vara snälla mot småtjejerna. 

Nåväl. Hur som helst. Anyways. Det som fascinerar mig är alltså detta att omvärlden uppenbarligen har ett stort behov av att utmåla hästeriet som enbart gull, puttinutt och små flickors översvallande kärlek till mjuka djur. Trots att det – bevisligen – är långt ifrån sanningen.

Beror diskrepansen mellan omgivningens bild av hästvärlden och sakernas verkliga tillstånd på samhällets generellt sett magnifika ointresse för vad flickor och kvinnor lägger sin tid på? Det vill säga vanan att nedvärdera kvinnors aktiviteter och avfärda dem som triviala och inte värda att sätta sig in i? Det skulle onekligen kunna vara så.Jag menar, redan som liten hästtjej lärde man sig snabbt att det inte var riktigt tillåtet att prata om stallet, för det var så sjukt tråkigt för alla andra. Ingen var intresserad av ens töntiga jävla hästar.

Men skulle det kanske också kunna vara så att det finns ett starkt behov av att täcka över vad som verkligen försiggår i stallen? Att omgivningen gärna vill låtsas att det handlar om typiskt tjejiga, mjuka värden därför att insikten om och erkännandet av kvinnors intresse – och behov – av annat än fluff är obehaglig? Det kanske är skrämmande att tänka sig att kvinnor kan vilja sträva efter makt, att de får en kick av att sätta sig i respekt hos stora djur, att de kan strunta i att de blir skitiga och bryr sig mer om att hästen har det bra än att naglarna pajar. Är bilden av stallvärlden som ofarlig och snäll ett sätt att göra den legitim? Så att vi slipper låtsas om att kvinnor är lika maktlystna som män och har samma behov av att dominera? 

Kanske är detta faktiskt själva anledningen till att tjejer överhuvudtaget rider. Att de i stallet får vara fysiska, ta i, vara auktoriteter – till och med använda ett visst mått av våld. Kanske handlar det trots allt inte så mycket om att få ösa kärlek över djuren som att få ingå i en tillvaro där de har tillgång till ett helt annat register av beteenden och sätt att förhålla sig till omgivningen än vad som normalt serveras tjejer. Där de visserligen fortfarande blir fostrade och uppfostrade, precis som överallt annars, men där de i gengäld får uppfostra och fostra någon – både hästarna och yngre tjejer. Och har en ärlig chans att genom hårt arbete och skicklighet ta sig uppåt i hierarkin. 

Och kanske är det till och med så att tjejerna i viss mån spelar med i detta. Att de, medvetet eller undermedvetet, förstår att de för att legitimera och komma undan med den hårdare delen av stallvärlden måste lassa på med gullegull. Genom att utåt trycka stenhårt på det snuttiga får man inom stallets väggar ta del av det allt det andra. Helt ifred.

Tänk vad roligt om det forskades lite mer på stallvärlden.

Ja som sagt har jag "lyckats" bli sjuk igen. Förkylning med en ordentlig snuva. För att kurera mig inför Torsdag hoppade jag över ridningen idag men det blev lite mys med Bompa i alla fall :) Han blev nog lite besviken men imorgon blir det förhoppningsvis lite kravlös ridning på en äng som enligt andra i stallet är fullt ridbar ;)

Musse har alltid haft svårt att fälla vinterpälsen. Den brukar inte vara borta förrens i sent i Juli, oavsett hur mycket man borstar, skrapar och rycker. Förra våren tyckte jag att Bompa också hade det jobbigt. Visst fällde han ordentligt men han blev väldigt trött.

Idag vandrar lilla ridskoleponnyn Rudolf, Lillemons Goldwing, vidare till Trapalandas eviga ängar. Jag har inte haft så mycket kontakt med honom men det gör det inte mindre jobbigt...

3 dagar kvar... och jag är sjuk :( -.- är hemma och ska se till att jag är frisk på Torsdag!

Såg avsnitt 6 av Ponnyakuten i fredags men publicerade inte inlägget förens nu, ville ju inte riskera att avslöja något för någon som inte sett det än ;) Fick en hel del tankar när jag såg det så det ska jag klottra ner nu!

Sjuk, men var ansvarig för en skötarträff på ridskolan så jag åkte dit och gick sedan till Bompa. Gick direkt ut till Bompa i hagen och fotade i eftermiddagssolen. Han var himla mysig idag. Men jag märkte direkt om jag grejade med mulen så började han bita i min jacka men om jag istället klappade/kliade/grejade med huvudet eller halsen så bara han myste :)

Hade både haft morgofodringen i stallet och helgjour på ridskolan och jag kände mig inte direkt frisk när jag vaknade så när jag blev tillfrågad om jag skulle med och rida ut så sa jag först nej. Sedan kom jag på at det är skola på måndag och det var sjukt fint väder så jag ändrade mig ;) Så vi skrittade ut på travbanan, kunde till och med trava(helt kravlöst) lite här och var. Det var så himla skönt! Självklart skulle Bompa illglo på alla skidåkare idag igen(borde han inte vänja sig snart?) men vi fick draghjälp av det andra ekipaget :)

Tog som sagt upp Bompa till ridhuset för att prova sadeln men när  det konstaterades att den inte var så bra så kändes det ingen idé att rida så vi gick tillbaka ner till stallet. Så vi fick oss en liten promenad men framförallt kvalitetstid med varandra :) Väl nere i stallet stod jag och borstade i ca 40 minuter.

Har nu ändrat kategorin Hiss & Diss till Tycker & Tänker. Bara så att ni vet!

Tog upp Bompa till ridhuset där jag mötte en av ridlärarna. Hon hjälpe mig, tittade på sadeln och kom fram till att den var nog inte så bra (för Bompa). Den var för vid (?!) och lite för rak. Jäkla skit! Tyckte verkligen om den sadeln!

Hämtade hem en sadel idag som jag har på öppet köp till lördag. Sadeln är av märket Knights och modellen Sir John.

Hade inget riktigt att göra så gjorde kategorierna lite mer personliga :P

Åh vad jag älskar min häst! :'D

Detta är vad jag kallar pris!

Jag vet inte riktigt varför men jag har kommit på att jag blir jättestressad av mobiler :S Jag är inte den som är helt kär i sinmobil och inte släpper den ur sikte men samtidigt har jag med mig den  nästan överallt för att jag vill kunna nå och bli nåd om det är något. Men jag känner att så fort jag stänger av mobilen så slappnar jag av. Någon som känner igen sig?

Detta inlägg går helt enkelt ut på vad jag tycker om de olika årstiderna ur hästägar-perspektivet ;)

Bara två stycken var vakna och gissade på vad som hände i Torsdags; jag fyllde 18 år!

Efter Bompa var det dags för riddarträning med Bjåle! Ridskolan satsar på riddarskola för små killar vilket är jättekul men jag hade gärna också varit med (a) askul ju! Jag och Bompa är "Svarta faran" ;D

Denna hade jag på hjärnan hela ridpasset:

Åh, en av de bästa dagarna på länge!

Nu har jag fixat film från löshoppning för några veckor sedan. Jag tog inte med alla rundor för endel var rätt så lika.

Nu har gästerna åkt hem, nu är födelsedagen färdigfirad.

Skrittade ut barbacka i ca 30 minuter. Mamma gick med vovven. Kallt men värmande sol - jätteskönt! Bompa tyckte det var mysigt och som vanligt var han seg i början men kom igång mer och mer.

Detta har varit en lugn vecka för hästen.

Usha är verkligen besviken på kvällen! :(

Ja, lite fail eftersom just nu har vi inga hästar i stallet x) Men berättar helt enkelt då om familjens hästar!

När jag var liten var jag på något dagridläger på ridskolan men det var inte så speciellt. Men sommaren 2005 (?) hittade jag en lapp på Ica om ridläger på Navstocka gård. Jag åkte dit med en kompis och våra ponnyer(tyvärr har jag inga bilder kvar från den tiden) och det har jag inte ångrat en sekund! Vi kom igen och igen, år efter år och tillslut var vi ett riktigt stort gäng. Dessa dagar, med hård träning, roliga uteritter, bad både med och utan hästar, kompisar, vattenkrig, är några av de bästa i mitt liv!

Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag för... ja vad? ;) alla som gissar rätt får en länkning!

Sommaren är inte min bästa årstid, jag klarar inte av när det blir för varmt. När jag kommer tillbaka efter sommarlovet hoppas jag vara pigg, glad, blek och rik ;)

Fattar inte vad jag ville få fram av den rubriken när jag skrev listan? haha!

Mådde inte alls bra idag så har varit hemma från skolan(och fixat tidsinställda inlägg!). Hade utsläppet i stallet idag och det var jätteäckligt väder så Bompa fick faktiskt ha regntäcke på sig. Tror du inte sedan att på eftermiddagen blir vädret finare än vad det varit på länge?! -.-

Det finns bara en ridskola i kommunen där jag bor så det var ganska så självklart att det var där jag blev medlem när jag började med hästar. Och där har jag stannat.

IDAG är det exakt ett år sedan Bompa kom hem till mig. Det är helt sjukt hur fort tiden går!

Bompas foderstat har jag räknat ut själv, dock med några småjusteringar för att det ska passa honom.

Hallå hallå. Har haft massor att göra och blogga har det inte varit tid till. Men det kommer inlägg snart, förhoppningsvis ;)

Blåst, nollgradigt och snöblandat regn = Bompa fick komma in och torka ett par timmar tidigare en i vanliga fall och fick ett kilo hö extra. Han verkade inte lida alltför mycket ;)

Gjorde "Ztreliins galoppprogram". Galopperade två varv och skrittade ett, två intervaller i båda varven. Hade hackamamoret. Skulle kanske kortat lädren något för jag hade lite svårt att stå upp stadigt. Bompa tyckte det var riktigt kul!

Skulle egentligen ridit både Bompa och Bjåle men när jag var hemma kändes det som om det blåste halv storm. Sedan när jag kom till stallet, på andra sidan berget var det inte alls så farligt men då räckte inte tiden till någon ridning. Vila iag alltså.

Ja vädret har varit mist sagt opålitligt idag - alt ifrån skolsken till blåst, ösregn och halv snöstorm. Men jag och Bompa vågade oss på en promenad på travbanan i alla fall och vi hade sådan tur att det höll upp och var förhållandevis bra väder hela tiden. Jag hade bara repgrimma och långt lädergrimskaft på honom idag.

Igår verkade alla vara glada för att det blåste, regnade och var plusgrader - man kunde skymta lite barmark och vårkänslor varv på gång. Under natten har det i alla fall här kommit flera centimeter med blötsnö och det är typ trafikkaos i den lilla backiga staden x)

När vi skulle gå till ridhuset blåste det jättemycket. När vi gick bredvid en väg kom en långtradare med timmer. Bompa reagerade helt förståeligt - han blev inte direkt panikslagen men rädd och kastade sig bakåt. Strax efter kom en till och samma sak hände igen. När vi nästan var framme vid ridhuset tog han ner huvudet för att lukta på lite lera och stack fram för det tycker han är mysigt. Då tappade jag ena tygeln, han trampade på den, blev rädd, ryckte till och tygeln gick av på två ställen. Tygeln skiter jag fullständigt i men jag fick sådana jävla skuldkänslor för Bompas skull. Han gick ju sååå bra igår och idag gick det inte alls eftersom han inte vågade ta stöd på tygeln ordentligt eftersom han troligtvis var öm i munnen efter alla ryck :( Självklart kunde jag inte hålla tårarna tillbaka, jag blir så jäkla känslig när det har med hästar som har ont att göra, och ridläraren var tvungen att lugna ner mig. haha pinsamt x)  Såklart att det gjorde ont men då måste jag rida bra så han får förtroende för mig igen.

Markarbetsträning. Jag var inte jättemotiverad men bestämde mig för att vara positiv och som vanligt när man slappnar av och tar det för var det är så blir det jättebra!! Jag red barbacka och jag kommer verkligen åt honom mer då.

Red dressyr barbacka. Gick inte jättebra men vi håller ju på att lära känna varandra :)

Från en markarbetstärning i höstas. Jag red inte bra och Bompa var trött och okoncentrerad. Jaja, man kan inte allstid vara bäst ;)

Innan jag var hos kiropraktorn svängde vi in till Charlies en sväng(på mammas förslag! ;o ) Tänkte kolla lite på sadlar, tänkte att en begangad skulle vara bra kanske men de som är begagnade kostade från början över 20 000 kr så de är ju inte direkt billiga nu heller ;)

Vaknade i morse och kände mig inte alls bra. Kände mig jättesjuk verkligen... men sedan kom jag på att jag "bara" hade världens träningsvärk och var lite krasslig i halsen ;) Vi var nämligen på onyx igår med specialidrotten och tränade styrka, balans och explosivitet.

Jag var hos kiropraktorn idag så Bompa fick vila.