Jag tror jag var ca 6 år och det var ponnyridning på ridskolan. Jag fick en stoooor häst (150 cm) som hette Tant Brun (R.I.P.). De frågade om jag ville trava men jag skakade på huvudet - skritt räckte gott och väl. Jag minns att jag vände på huvudet och bakom mig travade storasyster på en ursöt liten c-ponny med ett smile upp till öronen.

Mamma ställde oss båda i kö men tog ur mig sedan eftersom jag ändå var ganska så allergisk. Men något år senare fick jag börja på ponnytravskola vilket jag är väldigt glad över för det var superkul. Som avslutning fick man dessutom åka till Axevalla och köra deras ponnytravare!

Efter den terminen gick jag på prova på-grupper för att sedan börja i en riktig ridgrupp. Jag har alltid varit ganska så harig av mig, men som sagt är jag van vid att alltid tänka ett steg längre och ibland kan nästa steg antingen vara en spark eller spetsade öron ;) Jag har kommit på nu i efterhand att jag ganska tidigt fick rida de lite nyare, yngre, piggare hästarna men jag var ju så rädd så sedan fick jag de läromästarna som jag valde :P Dock har jag aldrig tänkt tanken på att sluta med hästar på grund av min nervositet och det blir allt bättre, men jag ska inte direkt påstå att jag känner mig trygg med vilken häst som helst.

Det som fick mig att orka fortsätta när jag mådde som sämst var min dåvarande ponny Pikachu. Jag kunde ha så ont, vara så trött, men efter många om och men och tårar så satt jag i sadeln. Det som gjorde att jag orkade var det att efter varje ridpass så hade jag läkt. Om det hade gått bra och jag hade haft kul så kunde det vara helt sjukt vilken skillnad det var före och efter.

Så för att sammanfatta kan man säga att jag halkade in på ett bananskal och aldrig fått en anledning till att sluta.