Men jag kommer ihåg våran sista dressyträning innan olyckan. Tror det är enda gången jag har känt att jag är den ryttare som kan rida den häst jag sitter på allra bäst. Har du känt så någon gång?

Det var inte så märkvärdigt egentligen men mot slutet fick vi prova endel saker ur LA, bland annat förvänd galopp. Jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes. Pikachu tyckte det var döjobbigt men vi klarade det. Gud vad glad jag var efter den träningen...

Men om jag ska sluta vara så deprimerande och istället tänka på världens bästa Bompa så blir det svårt att välja det bästa minnet ihop. Provridningen var något alldeles extra, hela familjen var så trött på allt som hade med leta häst att göra, vi åker dit och när vi åker därifrån vet jag att han ska jag ha. Helt underbar känsla, för jag är en väldigt velig person i vanliga fall. Nästan alla hästar jag haft har jag någon gång tänkt att det vore skönt/kul med någon annan häst, men ALDRIG med Bompa...

Ett annat härligt minne med Bompa var i somras när jag gick upp tidigt, lade på dressyrsadeln, längde lädren, på med sporrar och dressyrspö och jag hade ett av de bästa ridpassen i mitt liv. Han var ännu inte särskilt vältränad men allt bara satt som en smäck. Han kändes stark i gången, lätt i munnen och lyhörd och jag kunde dessutom känna att jag red bra - avslappnad i hela kroppen men med bra koordination och hållning. Längtar efter den känslan ^^