Kommer du ihåg hur enkelt allting var när man var liten? Skolan var kul, upp till mellanstadiet tyckte jag att skolan var lätt och var en av de bästa i klassen (bara ett konstaterande) och jag hade oändlig fantasi. I sexan skulle vi skriva en berättesle - när vi skulle lämnat in den hade jag skrivit 60 sidor och var fortfarande inte klar x)

Det var rätt kul på högstadiet också, men kände att nu började det på riktigt. Men slappa lärare gjorde att de som ansträngde sig (jag) inte fick någon cred för det man gjorde och de som hade fattat att man kunde glida räkmacka fick nästan samma betyg.

Så kommer man till gymnasiet och inser att allt det slitet var bortkastat för man kom ändå hur enkelt som helst in på den linje man ville i alla fall. Och så är det bara att börja om. Men i 11 år har man fått höra att man ska plugga inför framtiden. Jag har gjort det, är fan fortfarande inte klar, har inte märkt en endaste bra grej med de där bokstäverna (förutom att päronen blir glad när man får tre stycken), och när man börjar se ljuset i tunneln, ja då kör de ner Högskolan i halsen på en för numera räcker knappt gymnasieutbildning!

Jag har ingen aning om vad jag vill göra "när jag blir stor". Jag har inget mål att sträva efter mer just nu än att överleva fram till studenten. Men jag har mina krav där i bakhuvudet som gnager "du måste vara bäst" "du måste ha valmöjligheterna" "du måste plugga".

Nä, detta inlägget ska inte leda någonstans, bara sprida ut mina bistra tankegångar.. Peace out!