När jag har mina mörka stunder, och bara vill krypa ihop i fosterställning och tycka synd om mig själv, då har jag inbillat mig själv att dåliga saker alltid händer när jag känner mig lycklig. Men så försöker jag säga till mig själv "Skärp till dig!" Såklart man kände sig lycklig innan skiten kom... men fan, det är inte konstigt att jag känner mig säkrare när saker känns jobbiga.

5 December 2008, pappa skjutsade hem mig från skolan. Jag hade slutat tidigare och tänkte rida ut innan det blev mörkt. Red nästan aldrig ut själv eftersom jag inte litade på Pikachu då han blev helt annorlunda då. Men vi hade utvecklats så under hösten att idag kändes det som om vi skulle klara det.

Några minuter senare hittar jag honom med halva senan avsliten. En vecka senare finns han inte mer.

Våren 2009, kommer inte ihåg exakt datum. Alla är glada - Ita skulle hem på prov och vi skulle bygga om stallet så att vår första stora häst skulle få plats. Vi får ett samtal. Våran älskade Kinny som är utlånad på foder, hittades i hagen med benet avbrutet.

23 Juli 2009. Lady och jag är på ridläger. Jag är riktigt taggad och känner att jag verkligen orkar ha tålamod med henne idag. Men när jag ska hämta henne från hagen haltar hon så att vi måste vara flera stycken för att stötta henne de få metrarna in i stallet. Alla försöker komma med uppmuntrande ord. Visst låter det klyschigt, men när jag såg in i Ladys ögon visste både hon och jag att det aldrig skulle gå vägen. 4 dagar senare får hon somna in.

19 September 2011. Började dagen med att vara effektiv och ta hand om stallet innan skolan började. Jobbade bra i skolan och kom hem med en positiv inställning och kände att jag skulle få saker gjorda. Inte något speciellt direkt men hade känslan av självständighet och att allt är möjligt. Ett samtal vänder upp och ner på allt.

Och nu sitter jag här.
Vad fan ska man göra?